söndag 6 januari 2013

Om den tidiga arbetarklassen

Det är lätt att föreställa sig de villkor som den tidiga arbetarklassen mötte. Mer än någonsin var arbetsmarknaden en köparnas marknad. Kapitalisten kunde erbjuda nästan hur usla villkor som helst. Överflödet av rotlösa människor som saknade varje medel för sin existens verkade närmast outtömligt. Det fanns alltid några som var villiga att anta de villkor som bjöds.
Den normala arbetstiden i den tidiga svenska industrin sträckte sig från klockan sex-sju på morgonen till klockan sju-åtta på kvällen. I branscher med kontinuerlig drift, såsom järnbruken, glasindustrin och under högsäsong även exportsågarna, arbetade man 12-timmarsskift.
Barnarbetet var utbrett. Under slutet av 1800-talet var uppemot var femte industriarbetare under 18 år.
5.5 procent var under 14 år. I vissa branscher var siffran långt högre. På glasbruken exempelvis var mer än var femte arbetare under 14 år, och 5 procent var under 12 år. Där arbetades som sagt 12 timmars nattskift.
Visserligen stiftades med början redan 1852 lagar mot barnarbete som ytterligare skärptes i början av 1880-talet. Men de följdes inte i praktiken. Det finns många berättelser om hur arbetarna tvingades låsa in småpojkarna i skåpen när inspektörerna kom. Men inspektörerna var få och kom sällan. Den löpande inspektionen skulle omhändertas av den kommunala hälsovårdsnämnden, där ofta de brottsliga kapitalisterna satt som ledande ledamöter. så var exempelvis fallet i Surte, där brukspatron Rhedin var ordförande i hälsovårdsnämnden, varför aldrig någon kontroll verkställdes på glasbruket.
Kapitalisterna var naturligtvis förbittrade över lagstiftningens inskränkning av deras "frihet" - det fanns ju i industrins barndom så många enkla (men därför inte mindre ansträngande) sysslor, som passade barnen, och dessutom var dessa billiga (30-50 öre om dagen var en vanlig lön) och på så sätt vitala för industrins främjande.
En bild av den nödsituation som rådde bland arbetarna ger det faktum, att till kapitalisternas besvärsinlagor ibland var fogade petitioner från arbetarna, som begärde att få ha barnarbetet kvar. så nödvändigt var det för arbetarfamiljernas försörjning, vilket ger en skakande vittnesbörd som den rådande lönenivån.
Arbetsförhållandena, även bortsett från de långa arbetsdagarna, var urusla. I hälften av Stockholms verkstäder saknades i mitten av 1880-talet all form av ventilation. Det ger bakgrunden till hela raden av folkliga benämningar på olika former av lung- och luftvägssjukdomar: järnlunga, kollunga, gjutarfrossa och givetvis stendammslunga - enbart restaureringen av Skara domkyrka krävde 33 dödsoffer i silikos. I tändsticksfabrikerna, som i stor utsträckning nyttjade barn- och kvinnoarbetare, härjade den fruktansvärda fosfornekrosen, som bla ledde till "nedsmältning" av käkbenen.
Om förhållandena vid järnbruken ger följande läkarraport en bild:
"Den kroniska magkatarren florerar bäst i valsverket, vadan denna sjukdom i sina lindrigaste former gemenligen betecknas valsverkssjuka, den kroniska lungkatarren trivs visserligen mycket väl i valsverket och gjuteriet, men uppträder dock allmännast i plåtslageriverkstaden, där arbetaren ofta förrättar sitt arbete i luftdrag medan kroppen är upphettad och svettig av de styva och tunga arbetet med hammaren, ögonsjukdomarna tillhöra mest ritare och snickare och filarverkstäderna, de yttre ögonskadorna mest den sistnämnda, öronsjukdomarna, så vitt de är förbundna med obotlig dövhet, plåtslagarverkstaden, benrötan mest ungomen i valsverken"
De stora industrialiseringsbranscherna järn och trävaruindustrin stod också för de högsta olycksriskerna. på järnbruken fanns den explosiva masugnsgasen, stänkande järnsmälta, slaggskott, klämning och krossning i valsverken, exploderade götstålugnar osv. stympade fingrar var ett yrkestecken vid sågarna, och stabbläggarna som staplade de färdiga virket halkade ofta under sina tunga bördor.
Arbetet skedde i anslutning till helt oskyddade maskiner och transmissionsremmar. vartefter tekniken utvecklades så ökades maskinernas tempo utan att därför skyddsåtgärderna förbättrades, varför olycksfallsriskerna snarare ökade än minskade med åren.

Från boken "Från Mörkret Stiga Vi Mot Ljuset" av Kaj Kristensson, Hans Nyström och Örjan Nyström.


Arbetare vid Göteborgs mekaniska verkstad (Götaverken) på 1890-talet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar