Loading...

torsdag 14 februari 2013

Text från "Folket I Bild"



http://www.fib.se/reportage/item/2444-nykter-ren-kreativ

Jag led av depression och ångest. Hela min uppväxt genomsyrades av det. Det kom till mig när jag började i sjuan på högstadiet och fortsatte 10 år framåt innan jag föll ihop hos mina föräldrar och de hjälpte mig till psykiatrin. Alla dessa år i ensamhet präglade mig hårt. Jag kände mig inte trygg hemma så där var jag inte, i skolan mådde jag för dåligt för att befinna mig, vännerna jag hade var inte närvarande. Det jag gjorde var att spatsera runt ensam i stan eller i förorterna och slog ihjäl tid. Jag har spenderat jag vet inte hur många tusen timmar i min tonårsperiod av att bara vandra runt på Stockholms gator, och fundera. Dessa funderingar skapade mig till den jag blev. I år efter år har jag i fåtöljer suttit och utrett vad detta berodde på och fortsätter min utredning. Det finns många anledningar. En social otrygghet, utanförskap, sviterna av mobbning, social fobi, ilska över samhället. Ända sedan jag började pröva att dricka vid 13års ålder så har jag haft alkoholproblem. Drickandet tilltog med åren och blev något jag sövde min ångest med. Jag söp på helger, som många andra gör, men också i veckorna. Jag var arbetslös i ett halvår och supandet blev min bäste vän. Blev lite bättre, hade tur och fick jobb, men drickandet fortsatte, om än med lite disciplin. Åren gick och i perioder drack jag veckovis. Jag drack hela kvällen, åkte till jobbet på morgonen och var bitter hela dagen, spurtade hem, och började dricka igen. Så fortsatte jag gå i det destruktiva råtthjulet. För ett par år sedan kom jag i kontakt med de tunga drogerna. Jag hade som många unga prövat Hasch och Marijuana tidigare men nu kom även droger som Amfetamin, Ecstasy och Kokain in i bilden. Vilken drog det var spelade mindre roll. Jag jagade ruset. Alkoholen var den bärande drogen som jag sedan alltid fyllde på med det jag kom över. Jag blev bara mer och mer destruktiv, fylldes med självhat och tappade fokus på verkligheten. Helt plötsligt så var alla mina intressen borta, förutom missbruket. Hela livet kretsade kring nästa gång jag hade möjlighet att ta preparat. Jag bytte umgänge och kom i kontakt med andra med missbrukarproblem. För att rättfärdiga misären så begick jag självbedrägeri och försvarade den. Jag intalade mig själv att jag var cool, och levde som man ska göra. Det var "De andra" ordentliga människorna där ute som var svikare och svin. Så här i efterhand så känns det helt sinnessjukt att Jag hade dessa tankar.
Jag som bar på en socialistisk världsbild, som jag ansåg var det starkaste jag hade, tillät mig själv sjunka till att bli en bitter trasproletär. För bitter var jag. Konstant mellan rusen, dygnet runt. Jag hatade allt och alla och tyckte livet var skit. Jag glömde bort allt var liv innebar. En dag fick jag nog. Jag låg på rygg i min säng, hemma, och stirrade upp i taket och kände stickningar runt hjärtat. Jag var stekhet i kroppen. Blodtrycket var förmodligen skyhögt. Jag låg och såg min begravning i tankarna, min familj och vänner runt kistan som släpptes ner i graven. Jag insåg var det här var på väg. Jag skulle dö i förtid. Gjorde jag inget nu skulle jag inte bli gammal. Jag ringde behandligscentret i stan och bokade en tid. Gick dit som jag bestämt och utreddes. Alkoholism diagnoserad. Sen dess har jag lämnar alkoholen och drogerna bakom mig. Jag skar av med mina tidigare vänner och lever numera ett ganska osocialt, men hälsosamt liv. Jag lyckades stoppa mitt långsamma självmord. Jag är 27 år idag. Nu har det om ett par månader gått ett år som vit. Känns otroligt bra! Självrespekten ökar och självkänslan växer. Jag har fått tillbaka min förmåga att planera framåt igen (något som var omöjligt som missbrukare, då man enbart levde för stunden). Jag har till och med fått framtidsdrömmar. Helt otroligt! Det jag nu vill göra är att dela med mig av min historia för att inspirera andra med problem att gå samma väg som jag gjorde. Jag skriver musik, där jag kraftigt tar avstånd från droger och alkohol. Jag har långsiktiga planer på att i framtiden, på något sätt, arbeta för att hjälpa missbrukare. Kanske genom att studera socionomprogramet först, om jag kommer dit. Jag ska också snart vara med i en dokumentärfilm som ska visas på skolor där jag pratar om mina upplevelser. Jag kommer förmodligen även i framtiden att föreläsa för ungdomar om detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar