måndag 8 april 2013

Friedrich Engels om den tyska litteraturen

Sådant var Tysklands tillstånd mot slutet av det gångna århundradet. En enda levande massa av förruttnelse och frånstötande förfall. Ingen kände sig väl till mods. Landets näringar, handel, industri och lantbruk var reducerade nästan till ett intet; bönderna, köpmännen och fabrikanterna kände det dubbla trycket av en blodsugarregering och av dåliga affärsförhållanden; adeln och furstarna fann, att deras inkomster - trots utsugningen av undersåtarna - inte ville hålla jämna steg med deras växande utgifter; allting gick baklänges, och allmänt obehag rådde i hela landet. Ingen uppfostran, inga medel att verka på massornas sinnen, ingen fri press, inget medborgarsinne, inte en gång en utsträckt handel med andra länder - ingenting annat än småskurenhet och själviskhet. En småskuren, ynklig krämaranda genomsyrade hela folket. Allting var utnött, i upplösning, dömt till en snabb undergång, och det fanns i nationen inte en gång den svagaste förhoppning om en vändning till det bättre eller så mycket kraft, som hade behövts för att röja undan döda institutioners ruttnande lik.
Landets litteratur bjöd det ända hoppet om förbättring. Detta jämmerliga politiska och sociala århundrade var samtidigt den tyska litteraturens stora århundrade. Omkring 1750 föddes alla Tysklands stora andar, diktarna Goethe och Schiller, filosoferna Kant och Fichte, och knappt tjugo år senare den siste store tyske metafysikern, Hegel. Varje framstående verk från denna tid andas trots och uppror mot hela det dåvarande tyska samhället. Goethe skrev sin "Götz von Berlichingen", ett dramatiskt äreminne till en upprorsman. Schiller skrev sin "Rövarna, förhärligandet av en högsint yngling, som öppet förklarade krig mot hela samhället. Men detta var deras ungdomsverk; i den mån de blev bättre, miste de allt hopp. Goethe inskränkte sig till satir av allra skarpaste slag, och Schiller skulle ha förtvivlat utan den utväg, som vetenskapen och framför allt det gamla Greklands och det gamla Roms storslagna historia bjöd honom. Dessa båda kan tjäna som exempel också för resten. Till och med nationens bästa och starkaste medvetanden hade gett upp allt hopp om landets framtid....
( ifrån artikeln "Tysklands tillstånd" i den brittiska tidningen "The Northern Star" 1845)
























Goethe, t.v. (1749-1832) En av romantikens största författare, känd för bland annat "Faust".
Friedrich Schiller t.h. (1759-1805)    
      


     

     

















Hegel, t.v.(1770-1831, Utvecklade den dialektiska metoden, som kom att vidareutvecklas av Karl Marx).                  Immanuel Kant, t.h (1724-1804) Känd för det filosofiska begreppet de "Kategoriska imperativet" som syftar till att "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar